– Den dagen jag inte känner lusten att sätta sig i bilen och glatt köra fjorton timmar för att rida ett lopp - då slutar jag.
Att Sveriges främsta montéryttare är fransman beror på kärleken. För den övergav Jonathan Carré en lovande karriär i montésportens hemland och flyttade från Normandie till Norrland. Några år senare gick flytten till Västergötland, och sedan tre år är den ständigt skrattande ryttaren cementerad som solitär konung i en sport av drottningar.
– Det är lite tråkigt att det inte är fler killar som rider, men de svenska tjejerna är väldigt duktiga och sådana som Anna Erixon, Sofia Adolfsson, Emilia Leo, Iina Aho och Jennifer Persson skulle tillhöra toppryttarna på Vincennes.
I Frankrike är de flesta toppryttare män. I Sverige är det tvärt om. Här finns knappt någon manlig montéryttare förutom Jonathan och några andra exilfransoser. Jonathan tror skillnaden sitter i huvudet på svenskarna.
– Monté är en sport för alla, både killar och tjejer. Här är det så mentalt uppdelat att tjejer ska rida och killar ska köra. De får inte den uppmuntran från början, och då kommer heller inte intresset. I Frankrike är det lite annorlunda och mer naturlig för killar att bli jockeys. Visst, sen kan storleken såklart vara ett handikapp, svenskar är lite längre.
Världens bästa montéryttare heter Eric Raffin och är ingen "knatte". Kuskar som Jean-Michel Bazire och Franck Ouvrie har också ett förflutet inom montén. Jonathan tror att flera av de kuskar vi ser på banan idag skulle vara framgångsrika ryttare – om de börjat i tid.
– Björn Goop, Örjan Kihlström och Magnus A Djuse. Tänk vilka ryttare de skulle ha blivit om de börjat som unga. En annan lite yngre kusk som jag tror skulle bli en bra ryttare är Gustav Johansson. Han borde prova!
När Carré inte sitter i bilen på väg till en travbana och lyssnar på en podd, en rolig bok eller ringer en vän för att fördriva tiden, tränar han tillsammans med sambon Constanza två hästar som han har uppstallade hos Åbytränaren Maria Törnqvist. Ibland blir det också sulkylopp för sadelfantomen.
– Det är inte stå stor skillnad på att rida eller köra travlopp. Den stora skillnaden är egentligen på att rida travare eller galoppör. På en galoppör är det rally, snabbhet och en helt annan explosion. En travare behöver man föra fram och arbeta med mycket mer.
För att bli en framgångsrik montéryttare krävs passion, strävan och en hundraprocenting satsning. Till skillnad mot en kusk som kan köra i fler lopp under en tävlingskväll har ryttaren oftast ett enda lopp. Det är kostsamt med dyra priser på drivmedel och långa avstånd. Ena kvällen kan Jonathan rida på Bergsåker utanför Sundsvall för att nästa lunch rida i Kalmar. Men som vanligt sammanfattar Sveriges främste montéryttare det hela med ett skratt.
– Det kostar på att ta sig till toppen. Och det kostar ännu mer att försöka stanna där!