Foto: Lena Emmoth, TR Bild
– En bra dag syns vi inte, då märker man inte oss. Vi är i hästarnas tjänst. De skall komma ut på banan och tycka allt är frid och fröjd och inte märka av oss. Vi gör det inte för att det skall se snyggt ut på teve eller att kuskarna skall vara nöjda. De får bli lite lortiga i ansiktet, men hästarna skall vara fina i benen.
De flesta av Sveriges trettio banmästare har en bakgrund som aktiv inom travsporten med egen licens. Dit hör inte 36-årige Markus Petersson från Uppsala. Han är motorintresserad, gick transportlinjen på gymnasiet och började köra lastbil. Arbetsgivaren producerade hö och halm, och turerna gick till olika travtränare. Snart var Markus travintresserad och hästägare.
En dag såg han en tweet från Erik Adielsson där man sökte en gårdskarl till Stig H Johanssons travcamp Stora Alby. Marcus, som tröttnat på att köra tradare men gillade traktor, sökte och fick jobbet. Där mötte han den levande varelse som en travbana är.
– Man måste se travbanan som ens skötebarn. Jag försöker tänka på den och ta hand om dem som en hästskötare tar hand om sin häst. Ingen dag är den andra lik, och varje bana har sina unika egenskaper.
Efter fyra år hos Stig H kom han till Solvalla. De är två heltidsanställda i garaget, och under tävlingskvällar tar man hjälp av extrapersonal. Totalt är det fyra traktorer som håller i gång med hyvlar, harvar, vattentunnor och andra redskap. När det inte tävlas måste banan hela tiden underhållas och tankarna på travbanan följer med Markus överallt. Även på semester.
– När man nördat ned sig i grus har man det i bakhuvudet hela tiden. Inte bara om man går på en sandstrand utan man tänker på alla olika material. Asfalt, gummi eller gräs. Man känner en jäkla stuns i en gräsmatta i Paris, eller gillar en fin fibersand på ridtävling och blir nyfiken. Kan man ta med sig och applicera något?
Att vara banmästare är inget vanligt nio-till-fem-jobb. När temperaturen vintertid har svårt att bestämma sig på vilken sida av nollstrecket den vill husera, har det blivit många nätter i traktorn för att kunna presentera ett fint och skonsamt underlag. Det långt viktigare för Markus än världsrekord och snabba tider.
– Det som gör mig stolt är när tävlingarna under svåra förhållanden kan genomföras utan konstiga galopper, eller att hästarna blir slitna. Ingen häst ska någonsin behöva gå till veterinären för att banan varit dålig.
Arbetet handlar om fingertoppskänsla, erfarenhet och millimeterprecision, men det är långt mer än att köra runt, runt med en traktor. I arbetsuppgiften ingår kommunikation och Marcus rattar ett Instagramkonto. Till hjälp för banmästaren har Solvalla en egen väderstation. Klimatförändringarna gör arbetet svårare, och ett viktigt led i arbetet är hållbarhet. Man kör nya och energisnåla traktorer på förnybar HVO-diesel, återanvänder grus och köper in miljövänliga alternativ när det gäller kemikalier som salt till banan och tvättmedel till traktorerna.
Som banmästare ser han behovet av utveckling i yrket. Arbetsredskapen man använder är i stort sett är desamma som för fyrtio år sedan. Det gäller att ha koll på mässor och nyheter, men också vara nyfiken och lyhörd.
– Det är ett otroligt kreativt arbete jag har. Man talar med kuskar, tränare, testar nya idéer och jag försöker också hjälpa till på travcamper och andra gårdar. Man vill att hästarna skall ha det så bra som möjligt även på hemmaplan.
Hästarna. Markus återkommer hela tiden till hästarna och banmästarens viktiga ansvar.
– Vi banmästare får aldrig glömma bort att vi gör det här för hästarnas skull. Jag ser hästarna, eller indirekt tränarna, som våra "kunder" och vi vill att de ska bli nöjda och komma tillbaka till Solvalla.